minabeslutmittliv

Gårdagen var väldigt tråkig.
Gjorde absolut ingenting, satt härframför hela dagen. Haha ^^
Men det får man när man varit utan länge :P

På kvällen satt jag och letade efter någon bra musik men hittade verkligen ingenting.
Älskling pratade i tele med en gammal kompis i flera timmar så det var trist.

Idag vet jag inte riktigt vad som händer.
Ska försöka ta en promenad iaf, om det inte är så blött.
Jari sover fortfarande så morgonen har vari ganska lugn, kollade lite tv och käkade frukost med katten.



Jag funderade ganska mycket igår, på lite allt möjligt.
Och då slog det mig plöttsligt vilka dålga "kompiar" man har.
Just kompisar, för dom flästa av er är inte världa att bli kallade vänner.
Nu menar jag ABSOLUT inte alla, men tar ni åt er så.. åter igen kanske ni borde tänka över ert beteende.

Det var riktigt länge sen man gjorde någonting riktigt riktigt roligt.
Sen hör man alla andra prata om vad dom har gjort och att det var så kul och allt.
Men varför? Varför blir man aldrig med frågad/bjuden på någonting?
Det är inte alltid kul att bjuda in sig själv eller alltid fråga om man får vara med.
Ibland vill man bli frågad. Att folk visar att dom vill vara med en, inte känna sig så tjatig och alltid fråga.
Och ännu en gång, jag menar inte alla er men tar ni åt er så fundera över ert beteende eller fråga om jag menar er. Det är ju inget mer med det.

Jag vet att jag är väldigt lyckligt lottad som har Jari, vi är alltid med varandra och han är min bästa vänn.
Men även vi går varandra på närverna, men lik förbannat älskar vi varandra.


Jag saknar dom gammla tiderna.
Tiderna på malmaskolan, när jag gick i 6-9.
Då hade man alltid folk omkring sig, då Tiina gick där, var det någonting kunder jag alltid prata med henne.
När Stiin gick där, när vi lärde känna varadra.
Man gjorde så mycket galet. HAHA, kan verkligen inte göra annat än att skratta.
Nu handlar allt bara om skitsnack hela tiden, varför kan inte folk bara hålla sams, vara ärliga och prata med varandra inte om varanra? Jag kommer nog aldrig att förstå det..
Jag kan oxå prata om folk, det vet jag. Men skulle den personen fråga så skulle jag fortfarande kunna stå rak i ryggen, titta den i ögonen och säga samma sak. Men nu verkar det inte funka så. Och säger man ifrån eller visar att man har en annan åsikt om saker så blir allt bara värre.

Vad ska man göra? Bita i det sura äpplet och ta all skit. Eller ska man skita i allt och vara ensam?